Grammatica officinalis – Marie Andersson

Grammatica officinalis – Marie Andersson

Vernissage 17 mars, kl 17-20
Artist talk med Marie Andersson torsdag den 30 mars kl 18.30
Utställningen pågår 18 mars – 30 april 2017

.

I Marie Anderssons konst söker hon sig tillbaka i historien och letar efter fragment från det som inte längre finns eller aldrig blev av. I gränslandet mellan fantasi och verklighet utforskar hon ett nytt sätt att se på tid, minne och rum. Dåtid, nutid och framtid existerar samtidigt i ett obehindrat flöde och luckrar upp det vi kallar nuet. Med en experimenterande och sökande arbetsmetod utgår Andersson ofta från filosofiska teorier och historiska platser. Hon utforskar tidigare avfärdade tankevärldar och presenterar utfallet tillsammans med dokumentationer av sina egna personliga upplevelser.

Arbetet med verket Chateaux disparus inleddes då Andersson hittade en karta över Paris, där sex slott som inte längre finns kvar fanns utmärkta. Slotten hade av olika anledningar rivits och så småningom försvunnit ur invånarnas medvetande. Under sex dagar besökte hon platserna där slotten en gång stått. Hon spenderade en dag vid varje plats och tog där tolv fotografier, tre för varje väderstreck. Likt en vetenskapsman som söker fysiska bevis från det förflutna, letar Andersson med sin kamera för att finna rester efter slottens existens. Vid varje plats har hon också noterat sina tankar i en anteckningsbok. Hon skriver bl.a. om de observationer som bara kan upplevas första gången man besöker en plats och försöker fånga dess inre essens.

Under slutet av 1800-talet dök det upp en ny metrologisk teori som menade att det finns en enda uppsättning moln, vilka regelbundet cirkulerar kring jorden. Samma moln kan därmed iakttas på en plats för att tre år senare dyka upp på en annan. Även den svenske författaren, dramatikern och konstnären August Strindberg intresserade sig för denna teori. I Anderssons verk Celestografi fortsätter hon undersökningen genom att fotografiskt kartlägga molnformationernas samband och regelbundenhet. Studierna är gjorda i både Malmö och Paris och har pågått under flera år. Verken i Celestografi är placerade inom ett stort rutsystem av varningstejp på galleriets golv. Som en ritning eller karta i skala 1:1 anknyter hon åter till historiska platser, denna gång till [format]s gallerilokals som från början var en fabrik.

I verket Punctum har Andersson använt det fotografiska begreppet ”punctum” för att undersöka om det också går att applicera på en platsspecifik situation. Uttrycket myntades första gången av författaren Roland Barthes i boken Det ljusa rummet: Tankar om fotografiet (1980). I ett försök att hitta nya sätt att analysera och diskutera fotografi, kom punctum att stå för de detaljer i bilden som kopplar till våra känslor. Det kan t.ex. vara objekt som känns igen från barndomen och är alltid individuellt från person till person. Andersson frågar sig om också en plats kan innehålla detaljer som lockar besökarnas känslor? Finns det arkitektoniska beståndsdelar som gör att människor gärna återvänder? Vid platserna där de försvunna slotten en gång stod har Andersson fotograferat punctum hon finner i stadens arkitektur.

.

Marie Andersson (f. 1962) bor och är verksam i Malmö. Hon studerade på Grafikskolan Forum 1992-1995 och tog sin masterexamen vid Konsthögskolan i Malmö 1995-1997. Hennes verk har visats i separatutställningar på bland annat Ystads Konstmuseum (2013) och Hasselblads Center, Göteborg (2011). 2013 deltog hon i grupputställningen De synliga på Artipelag, Stockholm. Hon har mottagit projektbidrag från Konstnärsnämnden fyra gånger (2000, 2003, 2008 och 2013) och finns representerad hos bl.a. Moderna Museet i Stockholm, Hasselblad Foundation, Statens Konstråd och Göteborgs Konstmuseum.

.

Läs recensionen i Sydsvenskan av Christine Antaya här.

.

Med stöd av Mediaverkstaden