“Ur ett arkiv i sin omedelbara närhet frammanar Peo Olsson, med hjälp av projektioner, en sällsam ballad om modernism, minne och försoning i verket Forget Tomorrow Mourning.” -Annika von Hausswolff
Med ett arkiv som fond och struktur, en resonanslåda, undersöks subjekt, språk och minne i Forget Tomorrow Mourning.
Bilden förfaller vara ett membran som delar upp vår varseblivning i olika rum. En skärm vi dras till som nattflyn till ljuset. Något som placerar oss i ett sammanhang och pekar på vår position. Med tanken kan vi passera den, men vår kropp blir obönhörligen kvar.
Vi kan aldrig gå utanför vårt språk. Det förändras, men samtidigt är det omöjligt att komma utanför dess avgränsning. Det är som den egna skuggan, eller en sfär som flyttar sig med ens rörelser. Begränsad, så som blicken, av en horisont eller ett mörker.