I tre år har Margaret M. de Lange fotograferat vänner, familj, vänner och främmande människor, flera av dem i mycket intima situationer. Många poserar nakna ensamma eller med andra. Några visar fram blåmärken, ärr och blödande näsor. Två män kysser varandra i en bild, i en annan bild två kvinnor. En närbild av en flicka som gråter. En hund som morrar mot kameran. Det är intimt utagerande och bitvis brutalt.
”En bok om hårt levda liv sett genom en fotografs ögon som ser ut att omfamna allt och döma ingen” skriver den välkände amerikansk-finska konstfotografen Arno Rafael Minkkinen i förordet.
Vid första ögonkastet kan bilderna påminna om foto- grafens förra stora projekt Daughters som blev utgiven i bokform 2009. Det råa, korniga och mörka uttrycket är det samma. Men innehållet denna gång är något helt annat. Där ”Daughters” skildrar hennes två döttrars uppväxt genom lek och fantasi, är människors ensamhet i sällskap med andra som är i fokus denna gång.
”Ensamheten vi upplever när vi är omgivna av andra människor, är den ensamhet vi försöker mest att dölja” skriver de Lange i boken och berättar att hon omedvetet ser efter dessa sidor hos sig själv hos andra.
”Dessa människor blir mina speglar; mitt sätt visa de sidorna hos mig jag försöker hålla dolda. Min osäkerhet, drömmar och längtan. Min glädje och sorg, segrar och besvikelser. Min ensamhet.”
-Jag har med mig kamera överallt och fotograferar det jag känner för. Jag var ganska långt inne i det då jag förstod att det var ett projekt. Och nu har jag påbörjat något nytt och jobbar på samma sätt, berättar de Lange.
Hon berättar att hon inte upplevde några problem med att få tillgång till människor under projektets gång, och att människor gärna ville bli fotogaferade. Alla har sett biilderna efteråt och är nöjda med resultatet.
I likhet med Daughters har inget av fotografierna i detta projket titel. De är heller inte märkta med plats, datum eller något annat som informerar om varken tid eller plats. Allt man har att förhålla sig till är fotografierna. De Lange berättar att hon gjorde detta delvis för att skydda personerna som på många sätt utlämnar sig. Men också för att hon inte vill betona hur de ska tolkas.
-Jag vill att de ska ha en egen upplevelse av verken från deras egna förutsättningar och bakgrund, berättar de Lange.