Édouard Levé föddes i Neuilly-sur-Seine strax utanför Paris 1965 och dog 2007. Han var verksam både som fotograf och författare. För Édouard Levé var varje konstnärligt verk, bok eller fotografiskt projekt, en satsning som skulle utföras så konsekvent som möjligt, efter dess egna inneboende lagar.
I utställningen på Fotogalleri [Format] som öppnar den 22 januari ingår fotografier från fyra olika serier: Pornographie, Rugby, Quotidien och Actualités. De är alla i någon form rekonstruktioner, där modeller återger scener från fotografier i tidningar och tidskrifter. Det finns ingen abition att återge scenerna så realistiskt som möjligt: fotograferingen har skett i studion mot en enfärgad fond. Modellerna har i allmänhet vanliga kläder, och deras ansikten är helt uttryckslösa. Denna strävan efter neutralisering skapar, beroende på temat, en situation som antingen påvisar, genom att skymma upphovet till situationen, det stereotypa i den återskapade scenen (Pornographie och Rugby), eller omvänt, en bild där de utelämnade möjligheterna till igenkänning gör situationen ytterst gåtfull (Quotidien och Actualités).
I serien Pornographie iscensätter modellerna scener ur porrtidningar. Men här är modellerna fullt påklädda, och till synes helt oberörda. Då det sexuella begäret saknas försvinner det obscena i scenen, och ger istället plats för en mycket tydlig koreografi. Effekterna av denna maskering är flera. Absurditet, då karaktärerna försöker utföra en erotisk handling som är tekniskt omöjlig. Obehag, då modellernas känslolöshet förvandlas scenen till en kall, mekanisk akt. Upphetsning, i kraft av att det dolda kan te sig mer eggande än det explicita. Estetiskt, där pornografin, betraktat som en sammanställning av gester och rörelser, påvisar sin koreografiska potential.
Rugby, en synnerligen maskulin sport, är en av de få områden inom pressfotografiet där kropparna både flätas samman och möter varandra med våld. Den innehåller dessutom en latent erotik som inte är utan vissa förbindelser till pornografi. I Édouard Levés rekonstruerade version, är modellerna klädda i gångkläder och saknar rugbyspelares fyski. Det finns ingen arena (dekoren är reducerad till en svart fond och ett svart golv), och bollen är försvunnen. Det finns ingen tydlig laguppdelning. Även om förlagan för scenen är igenkännlig framträder analogier med andra sammanhang: scener av gatuvåld, religiösa målningar, samtida dans… Genom att lämna vissa givna ramar, erbjuder rugbyn på detta sätt en öppen ikonografi.
Medan iscensättningarna i Pornographie och Rugby baserar sig på olika referensbilder för att rekonstruera en arketyp, fokuserar sig serien Quotidien på noggrannt kopierade poser hos personer på fotografier hämtade från dagspressen. Varken dekor, synliga föremål eller titel hjälper oss att återskapa kontexten till händelserna – ibland dramatiska – som bilderna återskapar (ett mord, en begravning, en demonstration, en hungerstrejk…). Personerna på bilderna är ”neutraliserade”: ålder, kön, socialt eller geografiskt ursprung ger ingen vägledning. Modellerna är unga människor från vår egen tid, anonyma och utbytbara. Av den ursprungliga bilden är det bara gesterna och hållningen hos människorna som syns, indiktationer på något som pågår utanför bilden vars innebörd bara kan vara föremål för spekulation. Dessa olösta gåtor lösgör bilden från dess egenskap av pressbild och skjuter den mot det främmande, det okända, i en anamorf betydelseförskjutning.
Pornographie, Rugby och Quotidien ansuter sig till den tidigare serien Actualités, där samma typ av iscensättningar genomfördes. Utgångspunkten i Actualités har inte varit att kopiera bilder som föreställer enskilda händelser, utan att rekonstruera de arketypiska motiven för nyhetsfotografen. Dagspressen skildrar nya händelser varje dag, men utan nyhetstexten skulle fotografierna som illusterar dessa händelser mycket väl kunna förväxlas. I Actualités har Levé tagit bort de element i bilderna som som är specifika för händelsen: tidpunkt, plats och personernas identitet. Liksom i den andra serierna är fonden neutral, man vet inte var scenen utspelar sig och modellerna är anonyma. Även den sparsmakade rekvisitan är anonym och stärker bara bildens arketypiska karaktär. Inte heller fotografiets titel refererar till något datum eller en specifik händelse, och modellernas uttryckslösa ansikten tjänar bara som abstraktion.