Marras betyder frusen mark på finska, och det är just den till synes frysta tiden i Juhana Moisanders verk man finner så spöklik. En liten, knappt märkbar rörelse antyder att verkens naturliga tillstånd är en avstannad stillbild. Han arbetar med det stilla/rörliga, dåtid/nutid, vilket resulterar i en kollaps av tid och rum.
Marras betyder även november, som är den månaden som man anser att de dödas själar är aktiva. Det spöklika i verken för tankarna till olika fantasier som historiskt har förknippats med fotomediet, det vill säga fotografiets och den rörliga bildens möjligheter att göra osynliga saker synliga och förkroppsliga döda människor. Fotografiet fick på sin tid en mystisk aura när det som ett nytt medel gjorde insteg i bildproduktionssfären. Kamerans mumifierande karaktär gav upphov till ”andefotografering” morbida familjeporträtt med påklädda, nyligen avlidna familjemedlemmar och andra märkliga företeelser.
Moisander arbetar etnografiskt genom att studera nya och gamla historier, och visuella representationer i ämnet. Han intervjuar människor och forskar i arkiv och museisamlingar. Historien får gestalt genom dokument, litteratur, folklore och muntlig tradition. Detta historiska material kombinerar han med egna minnen och drömmar. Historien är också ett tidskontinuum som går ända fram till vår tid, befolkat av döda och levande människor, där vi som lever just nu i sinom tid förflyttas ”från tiden till evigheten”.
Han arbetar ofta med platsspecifik konst och en del av verken är nyproducerade för galleriet. Moisander har i sina installationer, videor och fotografier konstruerat ett dunkelt rum där historia, minnen och fantasi möts.